Med säkerhet vet vi att te har druckits i Kina sedan 300-talet. Historien om hur drycken kom till tillskrivs kejsaren Shen Nung. En dag någon gång 3000 år före Kristus, njöt han en kopp ångande vatten, som ansågs ge långt liv. Några blad från en buske i närheten blåste ner i den kejserliga koppen och teet var fött.
Redan i slutet av 1500-talet visste europeerna om att man i Kina drack en välsmakande dryck som tillreddes av blad från en buske och i början av 1600-talet började te importeras via holländska fartyg. Det dröjde inte länge förrän engelsmännen också upptäckte drycken och kaffehusen som dykt upp i London började erbjuda sina gäster te.
I mitten av 1800-talet startade de brittiska teälskarna teplantager i Assam, Indien. Den första lasten av Assam-te anlände 1838 och följdes snart av teer från Darjeeling, Cachar, Sylhet och Ceylon. I och med att Indien var en brittisk koloni så kunde man undvika de höga skatter som importen från Kina-teerna medförde.
I slutet av århundradet hade Indien tagit över Kinas roll som ledande teproducent. Tekonsumtionen ökade markant i Europa i och med att nya sorter blev tillgängliga.
Begreppet Afternoon tea infördes av Hertiginnan av Bedford vid 1800-talets mitt. På den tiden brukade man äta en bastant frukost och middagen fick vänta till åttatiden på kvällen. För att lindra hungern framåt eftermiddagen befallde hertiginnan att tjänarna skulle servera te och kakor vid femtiden. Seden spred sig i adelskretsen och andra samhällsskikt tog snabbt efter. Mängden kakor och bröd utökades efter hand.
Till Sverige kom teet genom Ostindiska kompaniet på 1730-talet, som hade börjat driva handel med Fjärran Östern. Dock var det endast några få procent av kompaniets telaster som stannade i Sverige. Te var en dyr vara och få förunnat.
Carl von Linné omnämns ofta i svensk tehistoria. Han var väl insatt i den europeiska tedebatten. Han såg det som nationalekonomiskt viktigt att vi själva skulle kunna odla tebuskar istället för att importera. Linné lade ner stor möda på att ta hem några tebuskar från Kina för att plantera i sin botaniska trädgård i Uppsala. Men det experimentet misslyckades eftersom tebuskarna frös i det alltför kalla klimatet.
Idag finns faktiskt Carl von Linné avbildad på den svenska hundralappen tillsammans med den tebuske som han också gett det latinska namnet Thea Sinensis. Idag är det latinska namnet Camellia Sinensis.
Isteets historia började med att en engelsk tehandlare vid namn Richard Blechynden åkte till världsutställningen i St. Louis 1904. Han skulle introducera det svarta teet bland invånarna i Mellanvästern, som var inrotade konsumenter av grönt te. Det varma klimatet gjorde att hans te inte drog till sig något intresse. Han kom då på idén att hälla is över drycken och succén var ett faktum.
Tepåsen föddes några år senare, 1908, då en teimportör i New York, Thomas Sullivan, började lägga teprover i små sidenpåsar, istället för de mer kostsamma burkarna. Orderingången blev bättre än någonsin och kunderna krävde att få även de beställda varorna förpackade på detta sätt. Sidenet byttes dock ut mot billigare muslin.
Idag är te med sin mångfald av sorter och smaker, näst efter vatten, världens vanligaste dryck.
